Begravningen

Vid Eriks kista hade vi två stora kaktusar det var Eriks älsklingsblommor och ett självklart val. På kistan hade vi en fiol gjord av blommor. Emma och jag hade gett honom en stor bukett röda rosor som stod framför kistan.

Vi gick in under klockringningen. Emma och jag först hand i hand bakom oss kom Farfar, mormor och morfar och moster Anne. Resten av släkten satt i bänkarna. Jag hade sagt att jag bara ville ha den närmast släkten som tågade in. När vi gick in fäste jag blicken på Eriks kista. Prästen hade sagt till mig att göra det, för att det skulle bli svårare om man såg alla som var där. 

Hur jag kom fram till vår bänk vet jag inte. Jag hade bitit ihop hela dan sagt till mig själv att bara jag kommer in  och sätter mig på min plats går det bra. När jag satt mig ner började tårarna rinna. Jag hörde bara vissa delar av vad prästen sa att Erik fått ett evigt sommarlov. Sommarlovet var det bästa Erik visste. 

Eriks fiolmagister spelade "Vem kan segla förutan vind" på fiol. Vi spelade Gyllene Tider "Jag går och fiskar"  på stereo. Vi sjöng psalmen "Jag är hos dig min gud som barnen hos sin mamma" och "Gud som haver barnen kär". När vi skulle gå runt Kistan fastande jag i ena av kaktusarna och sa Erik sluta busa med mamma. Det kändes som en hälsning från honom. På något sätt tog jag mig runt kistan och tillbaka till min plats. Att sen sitta och titta på alla släktingar och vänner som sa ett sista farväl, och la blommor, godis och kort på kistan var fruktansvärt. 

Rätt som det var hörde jag en smäll. Det var kyrkportarna som for upp och in kom kistbärarna i takt. De gick fram till kistan och bockade  och tog min Erik. Jag ville bara skrika ta honom inte men jag bet ihop. Kom på något sätt upp på benen och vände mig om. Då såg jag alla som var där. Jag höll på att fara i golvet men klarade det. Gick ut och ställde mig bakom kistan . De hade fullt sjå att få med alla blommor. Sen började vi gå mot graven . Jag och Emma ville gå själva bakom kistan med de andra bakom oss. Det gick en bit men sen började  vi vingla så diakonissan fick gå med oss som stöd. Det är en bit till Eriks gravplats. 

När vi kom  dit sänkte de ner kistan. Jag ville bara hoppa i efter men stålsatte mig. Vi ställde ner alla blommor och sjöng "Gud som haver barnen kär". När vi skulle lämna Erik och gå till Mariagården för att fika lydde inte mina ben mig. Jag kunde inte ta ett steg. Efter ett  tag kunde jag gå vidare och jag kunde ta mig till kyrkan. 

Där blev det kramar och många tårar. Vi hade varit  ca 70 personer i kyrkan och nu skulle vi gå och fika. Jag ville bara skrika rätt ut och gå därifrån. Men för Emmas skull bet jag ihop. Jag ville inte bryta ihop för hennes skull. När vi satt oss till bords åt vi smörgåstårta och vanlig tårta. Emma sa att vi skulle ha bägge delarna för det hade Erik velat. Prästen läste upp alla telegrammen och tackade å mina vägnar alla som kommit. 

Efter det här hade vi bestämt att släkten skulle träffas i mamma och pappas stuga. Jag tyckte att det skulle vara ett bra slut på en jobbig dag för Emma.

Efter en lång och jobbig dag tyckte både Emma och jag att det var skönt att få komma hem. Och vara för oss själva.