Startsidan   Menyn  Nytt på sidan   Erik   Eriks myssida    Dagen Erik lämnade oss    Eriks sista resa hem   Begravningen   Minnessidan   Emmas sidor   Hej då   Minnen   Dödsdag   Födelsedag   Julen   Nyår   Om mig   Dikter   Gåvor   Tavlor   Vänskapstäcke    Banners   Länkar   Webbringar   Adopterat   Om grafiken på sidan   Gästboken   Maila oss

Bussidan

Den här sidan handlar om Eriks bus. det finns nog dom som tycker att man inte skriver sånt om sin döda son men jag vill berätta om Erik precis som han var.

När Erik skulle sluta första klass, skulle klassen sjunga solen skiner himlen är blå vad det är skönt att leva. Då Erik gjorde ett eget slut. Han envisades med att sjunga falukorv på slutet. Jag vet inte om han sjöng så i kyrkan men vi sjöng den så i fortsättningen. Och nu när Erik inte finns här hos oss brukar Emma och jag sjunga den som Erik sjöng och tänka på honom.

 När Erik lärde sig sjunga Gubben Noak var det inte den vi sjunger utan han sjöng Gubben Noa Gubben Noak när han satt på dasse ropa han på Lasse kom med kniven kom med kniven korven sitter fast

En rolig historia som Erik brukade berätta.
 Det var en som hette Hjärnan och en som hette Håll käften. Så gick hjärnan på toaletten  då kom det en polis och frågade - Vad heter du?
- Håll käften. 
- Men tala om vad du heter. 
- Håll käften. 
- Talar du inte om vad du heter så hamnar du i fängelse. 
- Håll käften. 
- Men var har du hjärnan människa. 
- Han sitter på toaletten och skiter.

En kväll när jag gick och la mig kände jag något vid fotändan, under täcket. Så jag lyfte på täcket och såg att sängen var full med ormar, jag skrek och flög ur sängen. Då kom Emma och Erik in, dom skrattade och såg jättenöjda ut deras bus hade funkat. Jag blev precis så rädd som dom hade hoppats på. Det som låg i min säng var Eriks  samling av gummiormar.

Erik brukade gömma sig bakom hörn och flyga fram och skrika buu.
Han tyckte det var jättekul när jag hoppade högt och skrek.

Du plockade aldrig upp dina saker och dina kläder låg slängda överallt men nu är det något jag saknar, att inte få snava över dina skor.