Startsidan   Menyn  Nytt på sidan   Erik   Eriks myssida   Eriks bussida  Eriks sista resa hem    Begravningen   Minnessidan    Emmas sidor   Hej då   Minnen   Dödsdag   Födelsedag   Julen   Nyår   Om mig   Dikter   Gåvor    Tavlor  Vänskapstäcke   Banners   Länkar   Webbringar   Adopterat   Om grafiken på sidan    Gästboken   Maila oss

Dagen  Erik lämnade oss

Jag vaknade tidigt den morgonen  kände mig konstig och rastlös kunde inte förstå varför, ville inte vara själv. Ringde min väninna Pia och frågade om jag fick komma på en kopp kaffe det fick jag. Jag cyklade iväg till Pia. Kände mig lite bättre efter att gosat med hennes barn Maja 1 år och Max 3 mån så jag sa att snart måste jag cykla ska hem och tvätta. Då ringde telefonen det var en annan väninna som sa att en karl sökte mig. Och att jag skulle stanna hos Pia så skulle han komma om en stund. Jag fattade ingenting men blev orolig. 

Efter en stund ringde det på dörren jag öppnade och där stod en karl jag aldrig sett förr. Han frågade om jag var Ewa Norberg. Jag sa ja då sa han det har hänt en olycka när Bengt skulle skjutsa Erik till skolbussen krockade de med godståget båda dog. Det var som om någon slagit en knytnäve i magen på mig. Jag fick inte luft allt snurrade. Jag bara skrek Pia Pia Erik är död. Jag skakade i hela kroppen polisen höll fast mig. Jag sa att han skulle släppa mig, det gjorde han inte. Han frågade var jag skulle släpp sa jag ska sätta mig. Han lättade på greppet och jag höll på att rasa i golvet. Då hjälpte han mig fram till stolen. Han berättade vad han visste att dom hade blivit påkörda av godståget. Jag frågade om Erik led. Om han hade ropat på mig men det kunde han inte svara på. Det hade varit fruktansvärt om  Erik ropat på mig och jag inte kom. Senare fick jag reda på att båda dog omedelbart. Vilket är en lättnad att veta att Erik inte led och att han inte ropat på mig som var 20 mil bort. 

Polisen frågade om han skulle kontakta någon jag bad att  han skulle hämta min mamma och köra henne till min syster. Jag ville inte följa med. Jag skulle ju  hämta Emma på skolan och tala om att hennes älskade lillebror och låtsaspappa var döda. Jag sa att jag inte orkade prata med någon innan jag hämtat Emma och pratat med henne. Jag bestämde att jag skulle vara hos Pia  försöka lugna mig lite och senare hämta Emma på skolan. Pias man Olle kom hem från jobbet och tog hand om barnen, Pia tog hand om mig. 

Jag ville inte tro att det var sant så jag ringde Eriks farfar. När jag hörde hans röst att han gråtit. Han som jag aldrig sett gråta visste jag att det var sant. Vet inte vad vi sa till varandra men jag visste att det var sant att dom var döda. Tittade på text tv:n där stod det att det varit en tågolycka med en pappa och son och att båda dött. Vet inte om Pia eller polisen ringde skolan och talade om vad som hänt. Så dom skulle vara beredda på att jag skulle komma och hämta Emma men inte säga något till henne. 

Pia hjälpte mig att ringa barnpsyk. Jag hade haft kontakt med dem tidigare. De visste vem Erik och hans pappa var. Jag skrek i luren till dem att Erik och Bengt är döda de har krockat med tåget. Hon fattade ingenting och frågade om jag hade någon hos mig. Jag tror att polisen förklarade för dem. Pia  bokade en tid på eftermiddagen. Jag ville inte vara själv med Emma när jag skulle berätta och ville ha någon som Emma kände och vet hur man hanterar en sån här situation. 

Olle skjutsade mig till skolan. Det första jag såg när jag kom dit var Eriks gamla klass med sin fröken. Eriks fröken kom fram och kramade mig, och frågade om hon skulle hämta Emma men jag sa nej jag ska göra det själv. Ville inte att hon skulle förstå att något hänt. På något konstigt vis tog jag mig till Emmas klassrum, och sa att hon hade en tid hos doktorn. Hon följde med under protest. När vi kom ut till bilen fick hon sitta fram med Olle. Jag satt mig bakom henne helt slut med tårarna brinnande bakom ögonlocken och tusen tankar snurrade i mitt huvud. Olle pratade med Emma hela vägen. 

När vi var framme och kom in såg jag att det var helt tomt. Jag tror att dom hade stängt för våran skull. Vi fick komma in på en gång, och jag fick berätta för Emma. Jag sa att på vägen till skolbussen krockade Erik och Bengt med tåget båda dog. Emma kröp upp till mig hon grät. Att se hennes reaktion, hennes glada ögon slocknade på en sekund, var fruktansvärt. Hon visste mycket väl vad jag sa. Året innan hade vi haft två dödsfall i släkten. Vi satt och kramades de frågade om vi ville ha hjälp med något. Jag sa jag vill ha hem Erik. 

De ringde och kollade med Härnösands sjukhus. Men Erik och Bengt var på väg till Umeå för obduktion. De sa att jag skulle prata med begravningsbyrån så skulle dom ordna allt. De ringde också och ordnade så att en präst skulle komma hem till oss på kvällen. Mina frågor var många. Vi var kvar i några timmar och tog sen en taxi hem. 

Vi kom bara innanför dörren så började telefonen ringa. De flesta som ringde sa säg att det inte är sant, men det kunde jag ju inte. Jag ringde min syster Anne och bad henne och sova hos oss. Pappa var på väg hit från jobbet i Stockholm. Polisen hade ringt honom och berättat. Mamma och pappa var upp till oss en stund. Anne kom och hade mat med sig och telefonen bara fortsatte att ringa. Jag ville bara ställa mig och skrika rätt ut. 

Skulle titta på nyheterna. Anne frågade om jag var säker och det var jag de visade bilder från olycksplatsen. Jag såg bilen och var Erik suttit. Vad de sa vet jag inte.

Prästen kom vid sjutiden. Både Emma och jag tyckte om henne från första stund. Jag minns inte allt hon sa¨. Men jag minns att hon sa att det finns ingen mening med det här. Barn ska inte dö före sina föräldrar. Hon frågade om vi hade ett kort på Erik så hon fick se hur han såg ut. Mitt i allt kaos kom jag inte på var jag hade ett enda kort och fick panik. Hon sa att det inte gjorde något. Men till sist kom jag på att jag hade ett i min plånbok. Vi pratade länge, till sist blev Emma trött och ville lägga sig. Vi hade bestämt att vi skulle sova tillsammans i bäddsoffan. Men varken Anne eller  jag kom på hur man fick täcket i påslakanet så det blev prästen som fick bädda. Hon gick sent och sa att det bara var att ringa om jag hade några frågor.

Annes kille kom också hit han hade varit i Göteborg på jobb och fick åka tåg hem. De sov över bägge två. Till sist kände jag mig så trött och sa att jag skulle gå och lägga mig. När jag låg där tänkte jag att det inte fanns någon anledning att leva nu när Erik var död, då hörde jag Emma ropa på mig i sömnen och insåg att där är min anledning att leva vidare. Min älskade dotter behövde ju mig. Jag somnade till sist, men vaknade av att jag kände en fot i min rygg. Det kändes precis som Erik. Han brukade ligga och sparka mig i ryggen. Jag vände mig om för att se om Emma var vaken men det var hon inte. Hon var inte ens i närheten av mig. Då förstod jag att det var en hälsning från Erik.

För alltid ska minnet av dig finnas kvar